Habari,Mambo, Jambo, Poa, salama, nzuri, muzungo, mundo, pole, shikamo…. Swahillin blir bättre för var dag som går! Tur för mig att alla barnen talar ganska bra engelska nu, förutom Maria, en söt liten prinsessa som anlände till barncentret presis innan nyår, men vi arbetar på att lära henne! Allt som allt finns här 14 barn, 12 går i skolan på hemmet Frida och Faradja som är äldst går i andra skolor. Några utomstående barn kommer hit på dagarna för att gå i skolan hos våra tre lärare: madam Zeinap, madam Joice och Albert.

Mama Godi, en sockersöt dam med ryggproblem som lagar maten och håller ordning på hemmet, talar endast swahilli så jag står dagligen med min ordlista å försöker kommunicera med henne medans hon lär mig hur man tillagar traditionsenlig tanzianiansk mat som Ugali och Pilau(en sorts tjock gröt skulle jag beskriva det som är gjort på majsmjöl och vatten och mörkt ris med kött).

Caroline, grundare till barncentret, är en av de mest fantastiska människor jag fått möjligheten att träffa i mitt liv. På kvällarna när det är tedags ( te, eller Chai som man säger, är en otroligt viktig del av vardagen här. Tre termosar går åt per dag: en till frulle en efter lunch samt en efter middagen) berättar Caroline historier om hur barnen hittade hit, hur hon startade hela projektet och hur det stöd hon får av Econef sverige öppnat möjligheter för barnen att få skolgång, kläder, riktiga sängplatser och rikligt med mat var dag.

Igår var Carolines bror här, vad jag förstod var detta en kille från samma stam och by som hon kommer ifrån alltså ej blodsbror, som är HIV smittad och pratade med mig och två flickor från Australien. Han berättade allt om hur folk reagerade när HIV och AIDS kom till Tanzania -83, hur det känns att ha det, hur samhället behandlar en, hur man skall behandla någon som har det. Detta var för mig väldigt intressant och givande efter som att vi har en flicka på hemmet som har HIV, hon har undersökningar en gång per månad på en HIV/AIDS mottagning här nere i Leganga, hittills har vi varit på en tillsammans och jag blev glatt överraskad av fyra engelsktalande, beresta och trevliga läkare varav en kvinna skall noteras.

I onsdags var vi på den nya tomten och kontrollerade att de som borrar efter vatten verkligen jobbar, borrmaskinen hade tydligen gått sönder sist Caroline var där men den hade varit på reparation och kommit tillbaka dagen innan. Dessvärre hade en extern del till maskinen hoppat ur så maskinen var fortfarande obrukbar. Det är vid sånna här tillfällen svensken inom en skriker ”ta tag i det, skynda er och lös problemet!” men som Caroline och ALLA andra Tanzanier säger ”Pole pole, no hurry in Africa.”

Nu har vi borrat 200 meter och ej nått vatten så maskinerna är för tillfället ihoppackade. Som Caroline säger finns det kanske en möjlighet att försöka igen om några år men för närvarande försöker man hitta alternativa vattenkällor. Det som diskuteras och kollas upp här nere just nu är alternativet att samla upp regnvatten med hjälp av en tredelad damm.

Faradja, den äldsta pojken, har stora problem med matten så vi arbetar två dagar i veckan tillsammans.

Nu har jag vart på den nya tomten, pojkarna som borrar efter vatten sade att de sett tecken av vatten så jag och bibi (farmor/mormor) Caroline åkte ner för att kolla läget. Tyvärr välkomnades vi av sorgsna ansikten då det var ett falskt alarm, de var nere på 270 meter så de fick tillåtelse att fortsätta till 300 meter, väl nere på 300 meter fanns inget tecken på vatten. Alternativa lösningar på dryckesvatten problemet diskuteras för fullt. Förutom det så har stenjakten börjat! Den nya tomten rensas, kvadratmeter efter kvadratmeter från stenar som man samlar ihop för att använda som byggmaterial till huset! Påhittigt, ekonomisk och i allmänt en otroligt rolig syssla.

Idag skall Carolines son Kevin komma på besök och i hans ära skall vi slakta en kyckling, för mig är denna traditionella handling exotisk och fascinerande och jag ser fram emot att få vara en del av firandet.

I utbildande syfte har jag två gånger vart på besök i en by för att få träffa och föra diskussioner med en flicka vid namn Vinny. Hon är en 15 årig Maasaii med HIV, hennes mor dog när hon var ung och inom Maasai är det vanligt att man flyr när dödsfall inträffar så enligt sed å vana stack hennes far och lämnade Vinny ensam. Sedan dess har hennes farmor tagit hand om henne och en organisation vid namn Compassion har finansierat halva hennes utbildning. Vinny har i perioder vart väldigt sjuk, speciellt under de perioder då hon lidit av tuberkulos. Hennes farmor/mormor jobbar 6 dagar i veckan för att få hushållet att gå runt och är därför endast närvarande för henne en dag i veckan. Detta har resulterat i att mediciner och mat kommit i glömska för Vinny som för tillfället väger 29 kg och är 1.65 meter lång. Från skolstarten i januari har Vinny endast kunnat närvara i skolan tre dagar. Efter söndagens möte med både Vinny och farmorn/mormorn har man beslutat att Vinny skall flytta in hos oss på barnhemmet för att få den omsorg och uppmärksamhet hon behöver för att kunna överleva. Skolan skjuts upp tills hon är fysiskt kapabel till att lära, under de kommande 8 månaderna då hon skall gå på tuberkulosmediciner samtidigt som hon tar sina vanliga HIV tabletter skall en speciell diet med måltider varannan timme införas. I helgen skall jag och barnen välkomna Vinny kort för att hon skall känna sig hemma. Idag skall vi köpa virke för att bygga en säng och ett nattduksbord till Vinny som kommer att bli det äldsta barnet på centret.

Nemusa, Selina och jag övar för fullt på högläsning då båda flickorna lider av scenskräck när det gäller engelska, de är otroliga lingvister men tror ej på sig själva tillräckligt!