Att dika ut den Tanzaniska jorden känns ibland, särkilt när det regnat, som att hugga i sten. Men vad som är ännu tyngre är att verkligen hugga i sten. I ett av dikena har ett stort stenblock valt att bosätta sig och på något vis var vi tvungna att få bort det. Precis som i Povel Ramels kokosnötsvisa prövades flera metoder innan vi till slut lyckades.

Först försökte vi helt enkelt hacka sönder det under devisen att “våld löser alla problem”. Stenblocket fick motta ett stort antal sparkar och slag, men bortsett från ett par frigjorda flisor var metoden synnerligen ineffektiv.

Den andra metoden som prövades var att med vinkelslip såga ett antal snitt i stenen för att därefter klyva loss större stycken. På pappret verkade taktiken så bra men trots snitten hände inte mycket. Stenen ryckte bara nonchalant på axlarna.

Två av arbetarna, två bröder, pekade bort mot ett berg vid horisonten och berättade att de där tidigare hade arbetat med att bryta tanzanite, alltså Tanzanias unika blåtonade diamant. Vi funderade på om inte stenen i diket måste vara kusin med tanzaniten, så hård som den är.

Dagen efter de två fruktlösa försöken, när jag på eftermiddagen återvände till byggarbetsplatsen efter ett besök i den närliggande staden, såg jag hur svart rök bolmade från ett av dikena. Först trodde jag att något hade hänt men sedan fick jag förklarat för mig hur man dränkt stenblocket med en slags blandning av diesel och olja och därefter antänt stenen. Tanken var att hettan till slut skulle få stenen att spricka. Halva natten fick stenen brinna och när jag på morgonen återvände till platsen möttes jag av en glädjande syn: stenen var i bitar. Efter eldhärjningen hade det endast krävts ett fåtal stötar med en slägga för att få stenen på fall.

Av denna episod fick vi alltså lära oss att man även utan stora maskiner kan lyckas med mycket på ett bygge. Det enda som krävs är en stor portion idérikedom (och lite diesel).